Tappa fästet
Mitt på vår gårdsplan står en vis och vacker gammal ek.
Tryggt vilar den i jorden och sträcker sig behagfullt upp mot himlen, låter molnen lekandes kittla sin väg genom toppen.
När vårsolen givmilt bjuder sin första spirande värme kvittrar det glatt från gren till gren.
Ljumma sommarstrålar silar genom bladverket och iklär den en gyllene krona.
Till hösten bjuder den in till en färgsprakande föreställning där skogens djur sitter förväntansfullt på första parkett med tassar dignande av ekollongodis.
Vintertid bäddar kung Bore in dess grenar i ett vitt täcke som glittrar som miljontals små kristallkronor.
I detta underbara träd hade ett löv sin boning.
Lycklig och tillfreds över att ha funnit sitt hem just i denna rikedom.
På en gren högt däruppe njöt det över utsikten som det gav och allt som hände däromkring.
Efter en tid upptäckte lövet att sikten inte längre var lika god.
Så en dag lossnade det och hamnade på en gren lite längre ned.
Men det kändes inte lika bra.
Sakta, sakta dalade det nedåt.
Än så länge fanns där en ny gren där det lyckades stanna för en stund.
Någonstans tappade lövet siktet helt och vinden tog tag i trädet.
Grenarna började röra sig i blåsten och det var svårt att få någon stillhet.
Så kom då en höst och förde med sig ett riktigt oväder som fick tag i lövet.
Förvirrad och rädd föll det nedåt.
Den tidigare så trygga bruna stammen kunde bara skymtas för korta sekunder.
Oron gav det ytterligare en pust nedåt och det virvlade runt runt och tappade riktningen.
In genom grindhålet kom då någon som såg vad som höll på att ske och sträckte ut sin hand.
Lät lövet fångas upp däri och bar det försiktigt över gräsmattan till verandan en bit bort.
Väntande i en stol blekt av solen satt en kvinna och lövet lades tillrätta i hennes knä.
Litet och darrande efter färden ned var nu lövet ändå tacksam över att få vila där en stund.
Att istället få höra vindens sus på lite avstånd.
Sedan kom rädslan och sorgen, för trots allt var den trygga omgivningen ur sikte.
Borta var den tidigare utsikten och vetskapen om alla bärande grenar.
Trädet stod nu på avstånd och lövet längtade hem.
Än så länge vet jag inte vartåt denna berättelse bär.
Vägen är mig fortfarande främmande och jag måste förvirrad försöka hitta rätt bland alla tankar. Och tillbaka.
Ta hand om er.
~ Kram Trollmor ~
